You and me sis

Jag tränade som en tok igår, jag svettades som aldrig förr och varenda muskel darrade efter passet.

Men jag har INGEN träningsvärk!

Vad är felet?

Jag vill ha träningsvärk!

GE MIG TRÄNINGSVÄRK!

Annars tror jag inte på att jag tränat.

It is a hard life I tell ya.

Helt sjukt slut i kroppen.

Varför kan man ju undra eftersom jag (som jag tidigare har nämnt i denna blogg) bara är 23 år ung!

Jag skulle vilja ha något att skylla på.

Typ mörkret! Men nej, det blir bara ljusare och ljusare, dessutom Älskar jag vinter och mörker.

Kanske att jag äter dåligt! Inte det heller, jag äter ju som en häst, eller nja det kanske va att ta i, men en Ponny då. Ja, jag äter som en ponny. Alltså ganska mycket för att vara tjej (tror jag).

Jag kan inte heller skylla på att jag rör mig för lite! Min dagliga motion är väldigt bra trots att jag åker buss till jobbet nu under vinterhalvåret. På jobbet springer jag runt som en iller. Och tro det eller ej men jag kör faktiskt några pass på Friskis och svettis också (ibland).

I morse så skulle jag springa iväg till en kvinna i nöd (datorn startade inte), hon har sitt kontor så långt borta som man kan komma från mitt. Ganska långt alltså. Sen sprang jag tillbaka med hennes dator för att i lugn och ro kolla på den på mitt kontor. Efter en stund sprang jag tillbaka med den.

Sen när jag precis satt mig ner på kontoret ringer telefonen och jag måste springa ut igen, denna gång inte lika långt men nästan. Och med en stor 22 tums skärm i famnen, den väger må ni tro. Och sen tillbaka igen med den skärmen jag just bytt ut.

Och tror ni inte han kvinnan jag först hjälpte ringer precis när jag satt mig igen och vill att jag ska komma tillbaka.. Jo sörni precis det gjorde hon. Så… jag tar ett djupt andetag och går ut dit igen och upp för alla miljoner trappsteg. Denna gång gick det inte alls lika fort. Jag var helt slut. Orka knappt röra mig.

Jag känner mig gammal.

Lite tröst skulle sitta på sin plats.

Så i torsdags gick jag till doktorn för första gången sedan 2005. Det var inte utan lite panikångest jag gick uppför trapporna till vårdcentralen. När jag kom dit fick jag förklara vad jag ville kolla(håret och min handikappade fot). Min doktor var så himla skön, så även fast jag var jätterädd kände jag mig lite lugnare när vi pratade.
Han kollade på min fot och sa att det var något som hette "hematom". Detta fick mig att nästan bryta ihop, tills han förklarade att det betyder blåmärke. Han sa också att jag itne behövde oroa mig för det skulle gå över efter en till två månader.
Vad det gällde håret hade han massa teorier om vad det kunde vara, så jag var tvungen att lämna blodprov. Jag fick gå in i ett annat rum, där det satt en jättetrevlig sjuksköterska. Hon fick en lapp av doktorn där det stod vad jag skulle testas för. Hon räknade upp de olika grejerna samtidigt som hon plockade upp ett per test provrör. Det blev sammanlagt FEM rör. Jag började storböla. (För övrigt hade jag blivit proffssminkad av Annjuli innan jag gick dit och det kändes bara så himla pissigt att allt sminket blev förstört.) Dessutom gjorde det så himla ont. Innan hon stack mig satt jag och försökte intala  mig själv att det säkert inte gjorde så ont. Och när hon stack in nålen var det itne så farligt, så jag tänkte snälla, snÄlla, snälla, låt det bara kännas så här lite. Men neeej, då började hon suga ut mitt blod och FY FAN vad det var oskönt. Jag typ kände en sträng ilandes inuti min underarm. Tårarna sprutade, jag var verkligen skräckslagen. Mitt smink blev förstört och den vita tröjan jag hade på mig hade fläckar från mina mascara-tårar. Sjuksköterskan var så snäll och sa hela tiden till mig att jag vår så duktig så och att jag inte skulle hålla andan. (Som jag gjorde mellan mina hulkningar) När hon drog ut nålen gjorde det superont. Värsta smärtan dittills.
Sedan la hon en liten papparsbit på mitt sår så att jag skulle kunna se att min arm satt kvar. Hon skulle dessuytom ta ett srtick i fingret-prov men istället tog hon lite blod på en plastbit ur mitt armsår. När hon flyttade pappersbiten som stoppade blodet bara det forsade ut. Jag höll på att svimma av all blodbrist nästan. Men det var iallafall äntligen över. Endast för mitt hår skulle jag gå egenom något sånt här.
Jag tog bort plåstret från min arm igår och det är värsta feta blåmärket plus en röd fläck där hon stoppade in sprutan. Idag är det lite mindre rött men det är väldigt ömt. Hoppas att jag kan sluta se ut som en sprutknarkare i armvecket snart.


PEACE

Jag antar att jag inte kan ta ut mina negativa känslor om denna ensamma jävla dag på alla andra, så jag skall lägga upp lite söta bilder jag hittade.

        

Cred: http://alessar.blogg.se/2010/february/submission-of-love-lovelovelove-valentines.html

"JAg förstår inte.. Allt liksom blandas i huvudet"