It is a hard life.
It is a hard life I tell ya.
Helt sjukt slut i kroppen.
Varför kan man ju undra eftersom jag (som jag tidigare har nämnt i denna blogg) bara är 23 år ung!
Jag skulle vilja ha något att skylla på.
Typ mörkret! Men nej, det blir bara ljusare och ljusare, dessutom Älskar jag vinter och mörker.
Kanske att jag äter dåligt! Inte det heller, jag äter ju som en häst, eller nja det kanske va att ta i, men en Ponny då. Ja, jag äter som en ponny. Alltså ganska mycket för att vara tjej (tror jag).
Jag kan inte heller skylla på att jag rör mig för lite! Min dagliga motion är väldigt bra trots att jag åker buss till jobbet nu under vinterhalvåret. På jobbet springer jag runt som en iller. Och tro det eller ej men jag kör faktiskt några pass på Friskis och svettis också (ibland).
I morse så skulle jag springa iväg till en kvinna i nöd (datorn startade inte), hon har sitt kontor så långt borta som man kan komma från mitt. Ganska långt alltså. Sen sprang jag tillbaka med hennes dator för att i lugn och ro kolla på den på mitt kontor. Efter en stund sprang jag tillbaka med den.
Sen när jag precis satt mig ner på kontoret ringer telefonen och jag måste springa ut igen, denna gång inte lika långt men nästan. Och med en stor 22 tums skärm i famnen, den väger må ni tro. Och sen tillbaka igen med den skärmen jag just bytt ut.
Och tror ni inte han kvinnan jag först hjälpte ringer precis när jag satt mig igen och vill att jag ska komma tillbaka.. Jo sörni precis det gjorde hon. Så… jag tar ett djupt andetag och går ut dit igen och upp för alla miljoner trappsteg. Denna gång gick det inte alls lika fort. Jag var helt slut. Orka knappt röra mig.
Jag känner mig gammal.
Lite tröst skulle sitta på sin plats.
