sorg
Igår upplevde jag det hemskaste någonsin. Eller i varje fall så ligger det i topp tio av hemska saker.
Jag var på begravning.
Jag skakade som ett asplöv. Jag skakade i hela kroppen. Jag kunde knappt stå upp.
Det var jobbigt att se vuxna karlar gråta som små barn.
Men det allra jobbigaste var att höra och se barnen skrikgråta i panik. Man ska inte behöva uppleva sådana saker. Mamman satt och försökte trösta flickorna och jag kom på mig själv att undra var deras pappa var, han behövdes nu i all sorg. Barnen behövde tröst av båda föräldrar. Men sen kom jag på det.. det var han som låg i den vita kistan.
Han blev 42 år.
Jag tänker på gårdagen konstant. Bilderna dyker upp i hjärnan hela tiden. Hur länge ska det vara så?
Jag var på begravning.
Jag skakade som ett asplöv. Jag skakade i hela kroppen. Jag kunde knappt stå upp.
Det var jobbigt att se vuxna karlar gråta som små barn.
Men det allra jobbigaste var att höra och se barnen skrikgråta i panik. Man ska inte behöva uppleva sådana saker. Mamman satt och försökte trösta flickorna och jag kom på mig själv att undra var deras pappa var, han behövdes nu i all sorg. Barnen behövde tröst av båda föräldrar. Men sen kom jag på det.. det var han som låg i den vita kistan.
Han blev 42 år.
Jag tänker på gårdagen konstant. Bilderna dyker upp i hjärnan hela tiden. Hur länge ska det vara så?
Kommentarer
Trackback
