...
Om man inte är nära sin familj, har en partner eller en väldigt mycket (jag vet att det itne går ihop, men jag menar väldigt mkt) god och nära vän så är man ensam. Jag är så ensam. Jag vill inte hamna i tycker-synd-om-mig-mentaliteten (har spenderat hela mitt liv där), men just nu är jag so, so deep. Orkar inte. Vill itne vara så ensam.
Jag har mina vänner som jag älskar men jag vill itne heller att de ska se den här sidan av mig, mer än vad de har. Jag vill inte att de, som alla andra, ska tröttna på att höra mig prata om mig. Fan. Jag vet inte om jag har ägglossning eller något, det kankse är därför jag känner mig så deppig. Mina mungipor hänger verkligen-bokstavlig-talat neråt.
Det började den kvällen när jag, Linnea och Daniella jobbade på NET och den där killen kom in och trackasserade oss. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Linnea hade Magnus att åka hem till, Daniella skulle hem till sin familj (+att hon har Eric), men jag skulle åka hem till mig och vara själv. Ingen att prata med, ingen som väntar på mig när jag kommer, ingen som skulle märka om något hände mig...
Efter den kvällen har det bara växt. (Nästan)Alla mina relationer är bara på ytan. Visst vi pratar och umgås och jag älskar verkligen alla i min närhet.. Men det räcker inte. Och nu håller bägaren på att rinna över.
JAg är så trött på att vänta på Saron. Jag älskar honom och vill så himla gärna ha honom i mitt liv, men jag orkar inte vänta på något som är typ 85% säkert. Jag undrar om det är därför jag håller på att bryta ihop nu.
Trots att jag mår dåligt nu, så mår jag tusen gånger bättre än vad jag har gjort sedan juni förra året. Ändå känner jag mig mer död än vad jag gjorde i höstas. Jag hoppas verkligen att det är pms.
Jag har mina vänner som jag älskar men jag vill itne heller att de ska se den här sidan av mig, mer än vad de har. Jag vill inte att de, som alla andra, ska tröttna på att höra mig prata om mig. Fan. Jag vet inte om jag har ägglossning eller något, det kankse är därför jag känner mig så deppig. Mina mungipor hänger verkligen-bokstavlig-talat neråt.
Det började den kvällen när jag, Linnea och Daniella jobbade på NET och den där killen kom in och trackasserade oss. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Linnea hade Magnus att åka hem till, Daniella skulle hem till sin familj (+att hon har Eric), men jag skulle åka hem till mig och vara själv. Ingen att prata med, ingen som väntar på mig när jag kommer, ingen som skulle märka om något hände mig...
Efter den kvällen har det bara växt. (Nästan)Alla mina relationer är bara på ytan. Visst vi pratar och umgås och jag älskar verkligen alla i min närhet.. Men det räcker inte. Och nu håller bägaren på att rinna över.
JAg är så trött på att vänta på Saron. Jag älskar honom och vill så himla gärna ha honom i mitt liv, men jag orkar inte vänta på något som är typ 85% säkert. Jag undrar om det är därför jag håller på att bryta ihop nu.
Trots att jag mår dåligt nu, så mår jag tusen gånger bättre än vad jag har gjort sedan juni förra året. Ändå känner jag mig mer död än vad jag gjorde i höstas. Jag hoppas verkligen att det är pms.
Kommentarer
Trackback
